Inte som jag tänkt mig.
Ja, jag funderar fortfarande över hur den här dagen artade sig. Sov till halv elva, helt väck. Sen gjorde jag absolut ingenting i tre timmar förutom att jag väntade in min bil som sambon tog till jobbet imorse.
Väl på väg till stallet så träffade jag en gammal vän, så blev uppehållen av massa prat en bra stund. Väl i stallet var det massa småfix med hö och gödselstack som drog ut rejält på tiden så innan jag fått in Molly så såg jag att solen började säga adjö. Trots det så tog jag tag i att fixa hennes man och svans innan jag klädde på henne dagens outfit - träns, tömmar, tömkörningsgjord och benskydd.
Begav oss till ridbanan, jag hade en superfin tjej i andra änden på tömmarna. Ända tills min mobil började ringa. Till slut var jag tvungen att ta upp den och såg att det var dolt nummer, min läkare. Bara till att svara. Vilket jag borde ha väntat med, med facit i hand. Alltså, hur mycket elände kan en ha egentligen? Jag ska dit imorgon och innan det så har jag tvingat mig själv att inte dra några förhastade slutsatser, att tvinga sig själv att inte göra något överilat. Jag är ju inte direkt på bra humör nu, mest arg men rätt uppgiven också.
Jag lät Molly varva ner i traven och hon jobbade sig rund och låg. Hon känns faktiskt finare än nånsin! Att varva tömkörningen med långa uteritter i lagom tempo kommer göra att vi ganska snart kan börja träna uppsuttet även på ridbanan. Så imorn blir det en långtur ute för att boosta skallen lite innan det är dags för vårdcentralen. Wish me luck! ❤
