Pysslar och fixar!
Hallå hallå!
Har ju liksom inte riktigt haft tid för bloggen igen. Jag glömmer bort den, hela tiden. Hur gör ni för att fixa en stadig uppdatering?
Det här med eget stall, hur är det och hur har det fungerat?
Jo, det ska jag säga er! Det är i särklass en av de bästa sakerna som hänt i mitt hästliv!!! Jajemen! Det är så galet skönt att åka till stallet, vara där och bara andas. I flera timmar! Känslan av att inte vilja åka hem, den infinner sig nästan varje gång (bortsett från imorse, för då var jag trött! Haha!).
Att vi har fått göra iordning efter vårat tycke och hur vi vill ha det är absolut toppen. För oss är det lättjobbat och det är en ordentlig ordning på alla saker. Jag tycker det är viktigt att ett stall är lättjobbat, för jag vill hellre lägga tid på hästarna än att springa runt och leta saker, gå flera varv för att grejor ligger på olika ställen som man måste ha tillsammans osv. Ingenting ligger och skräpar någonstans så man riskerar inte att snubbla på det, behöva lyfta på något annat för att komma åt det man behöver och även säkerheten för hästarna är stor på det viset!
Vi har ännu lite kvar att fixa innan allt är komplett, men allt funkar att använda i dagsläget och vissa saker är inget akut heller så det tar vi till våren. Idag har jag ordnat slowfeedingnät i hagen, så man inte behöver fodra flera gånger per dag. Vi vill ju bara ha två pass i stallet, det vill säga MORGON och KVÄLL, dels för att spara på åkandet och dels vår tid, jag har ju t.ex inte direkt möjlighet att luncha på dagen när jag jobbar.
Så kortfattat, det passar mig så sjukt jäkla bra med eget stall! Jag har inte längre känslan att man bara gör saker för andra och åtsidosätter sin egen häst. Jag oroar mig inte längre för hur det ser ut i stallet när jag kommer dit. Jag oroar mig inte längre för hur hästarna mår när jag inte är där. Ingenting alls.
Jag vet att mina hästar mår bra, dygnet runt. Dom trivs väldigt bra och det märks. Båda mina hästar har fått blankare päls och är mycket mer glada. Dom är så lugna dom kan bli. Speciellt Molly, som jag kämpade med att få lugn inne när hon var ensam. Hon står som ett ljus och njuter av att bli ompysslad, inte en min eller något direkt tecken på oro även om Ninja ropar från hagen. Och det är för mig helt otroligt! Ninja var lite stressad över lag i hanteringen förut, rädd om sitt huvud (något som uppstod på plats och som jag inte kunde härleda till något jag själv gjorde, tyvärr.) och alltid en misstänksam blick på vad man gjorde runt och med henne. Nu är hon nyfiken och vill vara med, blir förbannad om man "glömmer bort" henne! Att hon vill vara med är en stjärna i kanten, för mig.
Jag vill ju att dom ska må bra, ingenting är viktigare än det!