Börjar väl från början. Och kommer på att i år har jag ägt hela fyra hästar. Inte samtidigt, men nästan.

 

Jag hade under slutet av 2013 tanken att sälja Ohio. Dels för att vi inte passade ihop och jag behövde en häst som man bara kunde skrota runt på, Ohio behövde således mer. Det var även i samma veva som fina Zammie kom till mig. Ohio såldes i februari/mars till fina Josefin, vilket var en match made in heaven. Jag är fortfarande så himla glad att dom köpte honom, även om jag saknar honom ibland, så var det verkligen en lättnadens försäljning. Jag började mitt år med Zammie, det blev en rik vår, med att lära känna varandra och så självklart halvambitös träning!

 

Jag var totalt inställd på att Zammie skulle finnas med mig till någon av oss inte levde längre! Hon är världens underbaraste fullblod, faktiskt, så enkel att ha att göra med. Men tyvärr gick känslan av att det skulle vara vi för alltid över. Jag vill inte ha en häst som behövde gå fem, sex dagar i veckan. Även om jag vet att alla hästar mår bäst av att röra på sig mycket, så var det inte alls kul längre, hade man väl satt igång henne så var man tvungen att hålla kvar det, vilket fullbloden är ämnade för, träningen. Hon var ett impulsköp, hon var billig och såg trevlig ut. Jag "provred" inte ens.. Impuls. Det blev inte mycket gjort under andra halvan av sommaren efter hela händelsen med Lillfis, om ni kommer ihåg...

 

 

Jag började i samma veva planera lite för en liten häst att pyssla med, men ville inte bestämma mig direkt, jag hade gärna köpt tillbaka min egen uppfödning I'm Easy, men eftersom ägaren till honom och Leo tyckte annat så blev det aldrig av. Då började jag tänka till lite och kom underfund med att en hingst hade varit ett dåligt alternativ iallafall, så det var väl ödet antar jag. Med två ston behöver man aldrig riktigt tänka efter, dom har varandras sällskap, med ett sto och en hingst så blir det mer jobb. Så. Det skulle bli ett litet ponnysto.

 

Till hösten tog jag beslutet att flytta Zammie efter att andra människor varit oförsiktiga och släppt ihop hästar utan min vetskap. Vilket jag upptäckte genom ett blödande sår flera timmar senare, på Zammies bakben. Då kände jag, i mitt redan stressade tillstånd, att jag inte mådde bra av att stå där och inte skulle må bättre heller. Oron för att ens häst ska göra sig illa, på andras "bekostnad" är inte okej.

 

När vi flyttat till Berga och Zammie landat i rutinerna så satte jag igång henne igen. Ridning två dagar i veckan och tömkörning två-tre dagar. Det var då jag först "kom på" att hon är ämnad för regelbunden motion, snacka om att hitta en annan häst bakom den träning vi gjorde då, tömkörningen i kombination med uteritter och något pass på banan. Hon blev mer levnadsglad! Lite hoppig, men bara av glädje. Jag visste med mig att jag inte skulle orka hålla i den nivån. Jag var liksom redan uttömd på energi, så den sista som fanns gick åt till henne. Så. Jag hade tänkt att annonsera, men "hann" inte göra det förns jag hade två stycken intressenter! Det slutade sig så väl att hon köptes av den sista som var där och kollade. Jag följer dom numera på facebook, så det är kul. Hon har blivit en favorit i stallet där, vilket inte förvånar mig!

 

I och med försäljningen av Zammie så fixade jag och Caroline ihop det sista kring ponnyköpet. Jag hade haft lång betänketid då. Från början hade jag ett annat sto från dom i tanken, men hon blev såld i början på hösten och jag ville vänta. Så då får man stå över tills det är dags. Kollade på ett tvåårssto, men till slut föll det sig så att det blev ett ettårssto, så jag får vara med från början. Då bestämde jag mig för Ninja! Jag var och hämtade henne kvällen innan Zammie skulle åka så att Melody (ponnyn som står i stallet) inte skulle stå utan kompis.

 

I mitt beslut kring Zammie så sa jag till mig själv och pratade även mycket med Caroline om köp av storhäst. Detta skulle få ta tid. Lång tid. Och den enda kategorin jag kollade på var kallblod. Lagom stora och bra temperament! Men det skulle inte bli första bästa. Jag ville inte förhasta det igen, inga mera impulsköp. En vecka innan Zammie skulle åka får jag ett tips om kallblodstravarston, som skulle gå på slakt. Helt friska och krya ston som gått i avel, utan någon nämnvärt hög ålder. Ah ja, tänkte jag, jag kan ju åka dit och kolla iallafall! Åkte dagen efter och kikade, vilket jag ju såklart inte borde gjort, det är som att hälsa på någon som har hundvalpar. Man åker dit med inställningen - nej jag ska inte ha en hundvalp. Sen får man valpsjuka. Så åker man därifrån en valp rikare. Nu var det ju så att den enda som föll mig i smaken var just Molly. Bufflig men med pigga ögon, torra ben och överlag en fin kropp. Det enda jag tänkte då var, hon förtjänar ett fortsatt liv!

 

Så kom det sig att jag tog över henne. Hon fick dock stå kvar där till Zammie hade åkt, så att o-ordningen i stallet skulle gå över så snabbt som möjligt. När jag hämtade Molly så kändes det så rätt. Att hon stod still hela vägen (17mil) hem i transporten är för mig en bra egenskap. Hon klev ur och gick in i sin box och började direkt äta sin mat, ännu bättre egenskap. Lugnet! Det kändes så himla bra att det ändå blev hon. Även om tanken inte var att ha mer än en liten ponny att koncentrera sig på, från början, så känns det faktiskt bra nu. Vi trivs och det är det som räknas!

 

Under hela den här tiden så har jag haft min stress, ångest och mina ganska allvarliga sömnproblem att handskas med. Det går åt rätt håll, men är långt ifrån bra. Så det har varit tufft, emellanåt har jag velat ge upp, bara lägga mig ner och låta allt passera. Någonting har drivit mig vidare, inget ont som inte har något gott med sig, ungefär.. 

 

Året slutade väl iallafall...